Idag har mina tankar befunnit sig ett och ett halvt år tillbaka i tiden. På allt jobbigt som var då, på hur otrygg man kände sig. På allt som var roligt, på alla känslor.

Allt kom tillbaka av att träffa ett litet barn igen. Ett vackert barn som är helt underbar.

Ett handikappat barn. Som jag inte träffat på ett och ett halvt år. Att han så självklart kom ihåg mig och kom till mig. Ville att jag skulle vara med honom och leka. Att få se hur mycket han har utvecklats sen sist jag såg honom. 

Att han känner sig trygg med mig trots att vi egentligen inte känner varandra. Sist vi träffades pratade han med få ord. Och nu har liten blivit stor. Han har lärt sig prata mer och mer.

Tänker tillbaka på hur    och jag var barnvakt till denna underbara lilla pojk. Hur mysigt det var när vi spelade spel, tog kort och bara var. När vi låg i soffan och bara myste och hade det bra.

Min ovana vid barn och hans enorma kärlek till barn.

Jag kommer nog alltid minnas glädjen hos den lilla och den stora pojken när dom busade med varandra. Så härligt att se.

Varje gång jag vill bli glad plockar jag fram dom bilderna och tittar på dom. Det är hur han är för mig. Så som det var då. 

Den sidan ser inte många hos honom. Dom ser den som är onåbar, kall och egen. Den som drar sig undan från folk och väljer att leva själv.

Men för mig är han just den han var då. Den som jag och hans son ser och får vara en del av.

Den som vi saknar varje dag.