Då ligger jag här i soffan igen. Det var ungefär så långt jag kom idag när jag vaknade halv tolv. Nu är klockan fyra och jag ligger kvar. Har inte ens fått tummen ur att äta något idag. Kanske är dags att börja fundera på vad man ska äta....och göra något åt saken.

Ska jag göra lax med pestosås (röd) och ris eller ska jag bara gå upp och ta en macka och en kopp te?

Jag är hopplöst slarvig med maten när jag är hemma. Enda gången jag äter vettigt och rätt är när jag jobbar.

Fuck vad frustrerande det är och inte kunna finnas nära till hands och hjälpa med enkla praktiska saker när han ligger på sjukhus. Vem får den "äran" istället....Jo EXET. Det skitsnygga som bor i samma stad. Jag är normalt inte svartsjuk av mig men henne tål jag inte och har aldrig ens träffat.

I början verkligen HATADE han henne. Bara någon nämde hennes namn blev han arg. Inte så konstigt med tanke på hur hon betett sig. Men med tanke på sjukdomen så försöker han lägga det åt sidan och försöker få henne och sonen att få en relation igen. Den biten kan jag totalt förstå. Grabben behöver en förälder om något händer (hoppas hon sköter det denna gången annars åker jag dit och nackar henne).

Det jag inte tycker om är att hon skickar långa brev om deras liv ihop, berättar att han är den enda att hon vill försöka igen osv osv osv. Nu det senaste har hon börjat fråga honom om träning, och hjälpa honom med saker. Han säger att hon har INGET att hämta hos mig, jag vill inte ha henne vad hon än säger hon är ett ex och kommer inte att bli något annat.

När jag tyckte det var jobbigt att inte kunna hjälpa honom svarade han du hjälper mig varje dag. Jag svarade: Inte praktisk. Nej men bättre upp i hjärtat och själen! skickade han till mig då.

Visst det känns bra att han tycker så. Men hon är fortfarande den som är nära. Just nu kan han iof inte träffa någon knappt ens sonen så träffas gör dom inte. Men jag är rädd att han ska vilja försöka med henne igen för sonens skull.

Konstigare saker har ju hänt.

Det jävliga är att det hon hjälper honom med.... hjälper mig med känns så jävla skumt!!!

Skämmer bort mig idag med julmust, vindruvor och fikon ja just det åt en halv pizza med. Kände jag behövde lite gott idag :) Med förkylning och allt då får man :) Snacka om att jag kommer få träna sen när jag kan :P

Jag blir fan i mej GALEN snart. Hade det inte varit för N så hade jag tagit min mobil och slängt den åt HELVETE.

Jag är ALLTID online på min dator och msn när jag är hemma. Det betyder INTE att jag sitter vid datorn eller att jag ens har ljudet på. Svarar jag inte så finns det en anledning. Folk är så jävla kåta på att snacka skit så svarar man inte på datorn så messar dom och frågar VARFÖR man inte svarar där.

Tack denna gången låg jag faktiskt och SOV för att jag är sjuk, jag är trött, är förkyld och till råga på det min sjukskrivning och en läkning där som jag inte vet om den går som det ska.

Vad är det med folk? Varför måste man alltid förklara varför man inte svarar? OM man skickar ett meddelande eller sms. Vänta på svar. Skicka inte fyra till och fråga varför. Ring inte fem minuter senare för att jag kanske svarar då. Det finns för fan nummerpresentation. Jag är fullt kapabel att höra av mig när jag ser meddelandet, missade samtalet eller vad det nu är.

Var hos pappa förra veckan och sa till en kompis att jag skulle dit. SEX sms fick jag av honom alla för att jag inte svarade på det första. Om två personer gör samma sak blir det 12 sms som ja faktiskt STÖR. En person till...ja ni fattar.

Det har fan spårat ur!

Jag vill inte behöva stänga av telefon och dator bara för att jag ska göra något annat en stund. Finns faktiskt folk som behöver ha tag i en. Som inte bara messar för att fråga varför jag inte svarar.

Denna veckan har varit väldigt påfrestande pyskiskt. Inte haft ork eller lust att skriva. Har ätit tabletter mot smärtan och fått lära mig att jag faktiskt måste ta det lite lugnt medans kroppen läker.

Något som inte funkar sådär jättebra just nu med alla tankar i huvudet. Behöver komma bort från dom. Behöver få promenera, träna, festa, ha sex. Allt som får tankarna på annat.

Promenera och träna är uteslutet just nu.

Sex också vi kan verkligen inte få det som vi vill är det inte jag så är det han.

festa? Nja inte med dom tabletterna jag äter just nu.

Så det finns kvar att ta det lugnt. N vet precis hur rastlös jag är och tyvärr drabbar det honom en hel del. Men han tar det. Han vet hur jag klättrar på väggarna.

Dock när vi rök ihop i veckan fick jag en kommentar som gjorde mig fruktansvärt ledsen.

"Du blir frisk efter detta. Den turen har tyvärr inte jag"

Nej jag vet att det är så. Och det är något som ger mig sån fruktansvärd ångest. Självklart hade jag velat att det var så för honom. Det gör så ont att se någon bara bli sämre och sämre och inte kunna vara där.

Känner mig skyldig för att jag "bara" har det jag har. Men samtidigt så är det ju ingenting jag alls kan påverka.

Ingen av oss kan det.