Denna veckan har varit väldigt påfrestande pyskiskt. Inte haft ork eller lust att skriva. Har ätit tabletter mot smärtan och fått lära mig att jag faktiskt måste ta det lite lugnt medans kroppen läker.

Något som inte funkar sådär jättebra just nu med alla tankar i huvudet. Behöver komma bort från dom. Behöver få promenera, träna, festa, ha sex. Allt som får tankarna på annat.

Promenera och träna är uteslutet just nu.

Sex också vi kan verkligen inte få det som vi vill är det inte jag så är det han.

festa? Nja inte med dom tabletterna jag äter just nu.

Så det finns kvar att ta det lugnt. N vet precis hur rastlös jag är och tyvärr drabbar det honom en hel del. Men han tar det. Han vet hur jag klättrar på väggarna.

Dock när vi rök ihop i veckan fick jag en kommentar som gjorde mig fruktansvärt ledsen.

"Du blir frisk efter detta. Den turen har tyvärr inte jag"

Nej jag vet att det är så. Och det är något som ger mig sån fruktansvärd ångest. Självklart hade jag velat att det var så för honom. Det gör så ont att se någon bara bli sämre och sämre och inte kunna vara där.

Känner mig skyldig för att jag "bara" har det jag har. Men samtidigt så är det ju ingenting jag alls kan påverka.

Ingen av oss kan det.