Första veckan semester är skön. Men sen kommer tankarna smygande och jag blir bara ledsen. Jag klarar inte för mycket tid att tänka. Lusten att göra saker rinner bara av mig och jag vill bara ligga och sova bort dagarna. 

Jag vill att ångesten ska försvinna. Jag vill inte leva med den ständiga oron. Men det finns ingenstans att göra av den. Det är något jag måste gå igenom och inte kan komma ifrån. Jag är inte ensam om den men ingen av oss kan göra något åt den annat än vara för varandra. 

Önskar jag hade någon här som förstod. Allt hade varit mycket enklare om man hade kunnat vara sig själv.