Hade ett lååångt samtal på telefon idag med min läkare. Han ringde för att ge mig provresultat. Och det var inga glada nyheter alls.

Jag bara känner när är det dags att få andas? När kan jag få ha det bra och vara riktigt lycklig? 

Det har blivit för mycket för mig!

Och på allt så vill folk i omgivningen att jag ska vara deras psykolog när det gäller bekymmer. 

Längtar efter den som bara säger hey kom igen nu tar vi ett glas rött och njuter en stund. Glömmer alla problem.

Fick iaf bokat tid med läkaren nästa fredag. Känns som att vi börjar känna varandra bra. Märks att han inte ens läser i min journal för att veta vem jag är.

Tycker han är väldigt bra. Han vet verkligen vad han ska säga och hur jag tänker. Det finns ingen stress alls med honom utan han tar sig tid, förklarar och lyssnar. Peppar och pratar. Känns tryggt att ha en sån läkare i allt elände.

Eller ja. Jag har faktiskt två sånna läkare. En på vårdcentralen också som har hand om min artros.

Och så denna då som är specialist på sitt område.