Det är dags att börja cykla till jobbet igen tänkte jag :)

Så idag har jag kollat däcken på cykeln och även köpt en ny sadel som är lite skålad i mitten som jag hoppas ska skona mina ärr lite. Får se hur det går. Är det fint väder på måndag så kör jag igång.

Ösregnar det så väntar jag lite. Ingen mening med att bli sjuk det första man blir. det kan man ta när konditionen kommit tillbaka lite.

Konditionen har jag saknat så hoppas den hittar tillbaka till mig snabbt :) Fasar lite för alla uppförsbackar som är på hemvägen :)

Tror inte riktigt folk förstår hur jag har haft det. För det är ingen som riktigt frågar. Och om det lilla jag berättar så känns det som att dom mer äcklas av och tycker det är jobbigt. Så oftast håller jag tyst och säger att det är bra.

Jag drabbades av en sjukdom. En hysch sjukdom som man inte kan prata om utan att folk blir äcklade. Men jag valde att berätta om det, det är alldeles för jobbigt att vara ensam om det tänkte jag. Men på ett sätt blev jag ensam ändå.

Hur jag har mått i samband med den har lett till att jag får äta lugnande tabletter dagligen för att inte få dom hemska gråtattackerna jag fick innan. Attacker när jag gråter så jag inte kan andas och känner för att skrika rätt ut men inte kan. Attacker när hjärtat rusar i panik och jag känner hur det trycker hårdare och hårdare mot bröstet. Allt det här har även slitit rejält på min ekonomi. Vilket har gjort att även det enklaste nöje har jag fått dra in på. Något som börjar gå åt rätt håll nu.

Och även sjukdomen börjar gå åt rätt håll. Inga mer operationer nu ser det ut som. Den är inte dödlig på något sätt det finns dom som har det bra mycket värre. Men psykiskt sliter den. Det är hela tiden tankar som gnager sönder allt må bra i mig.

Jag har haft en vän i allt detta. En som inte dömer mig, en som på minsta lilla tonfall hör hur jag mår dom dagarna jag mår som en potta skit. Som förstår hur jobbigt det är att gå med ständig smärta, som vet hur mycket det sliter när ekonomin inte är med riktigt, som lyssnar i alla väder och håller mig på jorden när jag får panik. Som utan problem sitter tyst i telefonen och lyssnar även om ord inte kommer från någon av oss och jag bara gråter. Och det gör denna människan hur dåligt det än är själv. Vet inte var jag hade varit idag om jag inte haft honom. Jag behöver inte oroa mig för att saker jag säger där förs vidare i andra versioner eller över huvudtaget förs vidare. Jag behöver inte oroa mig för att han ser ner på mig. Jag behöver inte oroa mig för att saker tolkas annorlunda än vad jag verkligen menar.

Precis som han finns för mig när jag mår dåligt finns jag för honom när han mår dåligt. Vad folk runt omkring än tycker.

Det är den enda personen jag kan gråta inför utan att känna att jag skäms. Som jag vet inte skulle vända sig bort från mig.

Han låter mig gråta ut sen får han mig att skratta och tro på att allt kommer att ordna sig som är jobbigt.

Ibland behöver man bara det. Någon som talar om att allt kommer att ordna sig. Vi löser det här tillsammans. Du är inte ensam.

Det ger kraften till att orka samla ihop sig igen och fortsätta slåss lite till. Jag önskar att alla som mådde dåligt hade en sån vän i sin närhet.

Man behöver inte få en dödlig sjukdom för att bryta ihop och inte orka. Ibland orkar man helt enkelt inte. Det är då man behöver sina vänner. Ett skydd att kunna prata med en vän utan att alla får veta. Ett skydd att någon lyssnar utan att döma. Att helt enkelt kunna få gråta ut och prata av sig och veta att detta stannar mellan oss.

Jag önskar folk runt omkring mig kunde krypa in i min kropp och se hur många trådar han trasslar ut. Och förstå att det inte är han som får mig att må dåligt. Tvärt om han är den som håller mig lugn och torkar tårarna hos mig även om vi inte är på samma ställe.