Just nu känner jag ett lugn i kroppen jag inte känt på två år. Allt som jag oroat mig över när det gäller min sjukdom har släppt och löst sig.

  vet om det nu. Jag har velat berätta det massor. Men först när vi är i samma rum. Trodde han skulle bli äcklad och säga upp kontakten med mig.

Men han är bäst!!

Berättade för hans son först. Sa att det är ok att han säger det eftersom jag själv inte visste när jag skulle få prata med honom nästa gång. Och T behövde få veta varför jag var så fruktansvärt ledsen ibland.

Han berättade för sin pappa. Och   reaktion? Han är underbar. Han ser inget hemskt med mig alls med det. Han vill inte säga upp kontakten med mig. Och när vi äntligen pratade i telefon så tog han upp det. Sa att han hela tiden anat vad det var. Att han väntat på att jag skulle säga det själv att han inte vill pressa mig. Han var så förstående och snäll så jag fick tårar i ögonen. Sa att detta är inte mitt fel. Att han förstår hur jobbigt det varit. Att jag kommer att få bakslag men att dom kommer gå över men det kommer att gå bra. 

Han som är den person som mest borde tagit avstånd från mig är den som förstått mig bäst och även i detta fallet varit en helt underbar människa. Jag ångrar inte en dag min vänskap med honom!

Där får man aldrig skit, man får alltid ett stöd och kan alltid prata med både honom och hans son. Vet inte vad jag hade gjort utan dom två.

Där är två människor jag vill visa upp för hela världen och säga titta här. Dom här två är underbara människor!!