Imorgon är det dags för mitt livs första operation. Har tillbringat kvällen med att städa och byta lakan och sånt så jag slipper tänka på det sen. Nu är det bara desinfektions dusch kvar för kvällen. Sen imorgon är det massa förberedelser också innan jag åker till sjukhuset.

Konstigt nog är jag inte jättenervös. Men det är väl som alltid när jag inser att detta kommer att hända och är oundvikligt. Då blir jag kolugn.

Mina utbrott fick jag i helgen stackars N som fick stå ut med det.

Men han förstår han är ju själv i samma läge. Han är helt otrolig på att få mig lugn. Blir riktigt daltig med mig i telefon om han hör att något är fel på min röst. Men i  söndags då vart han så upprörd så han själv vägrade stanna på sjukhuset bara för att jag var upprörd.

Förstår inte hur den kolugna människan kan bli så upprörd när jag blir det. Andra skiter han fullständigt i men så fort jag inte är mitt lugna jag går han i taket totalt. Skulle inte jag svara i telefonen blir han orolig. Vad har jag gjort för att ha sån inverkan på honom...

För mig räcker det att höra hans röst så känner jag mig lugnare, den är mjuk och trygg och med härlig dialekt.

Pushar mig när jag tycker det är läskigt och får mig att sluta tänka för mycket.

Vet inte hur jag någonsin ska kunna tänka mig ett liv utan honom i närheten. Han betyder så mycket för mig.

Vi är så olika som man bara kan vara men ändå kommer vi så bra överens.