Haha min kollega är för söt. Hon pratar med några killar i en annan byggnad och har berättat om en muskelkille där. Jag skojade och sa har han snaggat hår och tatoos så ge honom mitt nr ;) (såklart hade han det)

Det hela slutade med att hon bjöd med honom på våran After work vi ska ha för hon tycker att han vore något för mig. Så nu hotar hon mig för att jag måste komma dit.

Men det är dagen efter jag kommer hem från sjukhuset så det beror ju helt på hur jag går och står om jag kan gå på after work över huvud taget.

Jag ska försöka ta mig dit en sväng och säga hej till alla iaf.

Men som sagt beror helt på hur jag går och står.

När man blir sjuk såhär så ser man ganska tydligt hur folk reagerar. Hjälpen för mig har kommit från två helt olika håll. Är livrädd inför operationen. Pappa kunde inte (ville inte) åka med mig till sjukhuset, mamma ber jag inte ens hon bor inte i samma stad, ingen av vännerna har sagt något alls. Däremot min kollega som jag nämt ovan vill komma och hålla mig sällskap på kvällen. Och N har erbjudit sig att åka 30 mil bara för att han inte vill att jag ska vara själv där och för att han vet hur obehagligt jag tycker det är. Skulle aldrig låta honom åka så långt för det men att få höra från dom två att dom vill gör mig glad och ger mig mer mod.

Detta ska jag klara själv iaf. Det brukar jag göra och det ska jag göra denna gången också. Får putta bort det ensamma som kommer fram ibland när det gäller obekanta miljöer.