Ibland kan man bli riktigt glad av Facebook :) Idag när jag hade tråkigt så var jag inloggad och vem skriver till mig då om inte min brors bästa barndomskamrat. Som jag inte har pratat med sen jag var 12 år gammal. Vi hade ett lååångt samtal om allt och inget. Han är gift och har barn. Ville träffa mig för fika någon dag, skoj skoj såg alltid honom lite som en extrabror. Förutom att han var ruskigt söt på den tiden och utseendet har han kvar :)

Jag sa att jag måste ju ha varit världens plåga till snorunge som störde dom hela tiden men han hävdar bestämt att han tyckte om att ha mig i närheten.

Minnen som när grabbarna skyddade mig när kojjorna hade krig mellan sig dök upp P och F gömde mig under "bordet" en upp och ned vänd kartong och gjorde allt för att skydda mig. Iaf när det var krig och andra var elaka. Sen kunde jag vara en plåga också ;) Men det säger han ju att jag inte var hahaha. Vet inte om jag ska tro på den.

Skiljer tre år på oss. Så alltid när han och F gick ur en klass så "ärvde" jag deras fröknar vilket gjorde att allar lärare visste ju redan vem F:s syster var.

Och samma sak när jag kom till mellanstadiet och ny skola då hade ju jag alltid mina beskyddare i högstadiet tvärs över gården :) Som jag jävlades med men jag var den enda som kunde ;) och gjorde någon mig något fanns dom där.

Känns riktigt skoj att han tog kontakt faktiskt.

Som han sa också det känns sååå konstigt att minnas dig från förr och se kort på dig nu :)

Håller med :) Men jag tycker fortfarande han är snygg :)

Hur kommer det sig att jag alltid tror att folk från förr inte kommer ihåg lilla mig så visar det sig att det gör dom ju mycket väl.

Rent logiskt så borde det ju vara så att minns jag dom så minns dom mig. Men så tänker inte jag :) Blir lika förvånad varje gång :)

Men nu blir det fika med honom någon dag :)