Jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt vad folk hittar på att säga.

Varför allt detta skitsnack när folk inte är närvarande. Åt alla håll och kanter.

Kan inte folk bli lite flower power en stund och säga snälla saker om folk?

Ger det så mycket må bra känsla av att säga dumt om människor?

Eller är det helt enkelt att man inte klarar att ge en komplimang?

Ska försöka ha det som mitt nya mål i livet :) Säga snälla saker om och till folk. För jag är inte heller alltid perfekt. Men jag inser mina brister mer och mer.

Jag menar jag ser framför mig hur folk sitter och t:ex

Visste du att hon LJUGER!!! om sin vikt.

Eller har du HÖRT vad han sa.

Jag har nog aldrig berömt mina nära och kära så mycket som senaste tiden. Och försöker tänka mig för innan jag säger elakt. Ibland gör man helt klart. Men tänker efter en gång extra innan. Och jag har faktiskt mycket roligare :)

Precis hemkommen efter en härlig helg i dom värmländska skogarna (läs: Arvika). Träffat släkten för första gången på 20isch år :) 

Hade super duper trevligt!!! Här nere träffar jag aldrig släkten alls. Men det kändes så skönt att komma dit upp. Kändes helt plötsligt som man hade en släkt/familj igen. Inte ofta jag har den känslan. Saknar det dock! 

Var där med underbaraste storasyster och en vän till oss.

Var ju Mârten!! Vi umgicks, gick på stan och hade det trevligt.

Lördag kväll vart vi bjudna till fest men först till den sysslingens mamma (man måste ju klart åka laget runt) för att äta kålsoppa.

Men precis när vi skulle åka la sig storasyster på sängen och skakade av smärta med tårar i ögonen. Efter mycket övertalande (hon är den mest envetna som finns och skyllde på magknip av för mycket kålsoppa) så fick vi kört henne till akuten.

Hon är nog seriöst den mest envetna jag vet. Hon ville inte att vi skulle stanna (där förlorade hon), hon ville inte ha morfin mot smärtorna (ge mig två alvedon och en ipren var hennes kommentar). Dom rullade in henne på röntgen och jag och T passade på att åka och äta. 

När vi kom tillbaka satt hon på utsidan och väntade. Dom hade hittat en cysta på äggstocken som spruckit och ville lägga in henne och skicka till Karlstad. Men icke!! Hon skulle minsann både äta pizza och dricka vin. Så hon vägrade!!!

Jag frågade om dom inte kunde tvinga henne så vi blev av med henne men det kunde dom inte.

Så vi fick plocka med oss tanten hem igen ;) Med alvedon och ipren. 

Men det blev inget festande tyvärr. Lite vin och prat i soffan bara. 

Tråkigt när dom planerat så men vad göra liksom.

Nästa gång!!! Då jävlar blir det party!!!! :)

Skönt med känslan att ha hittat släkten igen :) Dom är helmysiga :)